Det går en bro tvärs över Skönviksvägen och Värmdöleden. Den trafikeras främst av gummor och gubbar som handlat i någon av butikerna vid Nacka Forum. Cyklister som vrångt åker över pölar av is. Föräldrar som jonglerar barnvagn mellan viktiga mobilsamtal. Och killen som vankar fram och tillbaka över bron. Ja, i alla fall mellan 08:45 till 09:40 på tisdagar och onsdagar. Han har promenerat där sen innan de började hugga ner träden vid Jarlabergsvägen.

På Google Maps syns träden fortfarande på kartan.

En vinter, då trädtopparna fortfarande formade en tunnel över vägen upp mot bron, stod killen vid brons mitt. Blicken fäst mot bilarna som ven förbi där nere. Han tog ett djupt andetag och tänkte på döden. Så som folk gör ibland. Utandningen ångade i kylan, men frös gjorde han inte. Ett kort krax bröt genom musiken i hans hörlurar och den hypnotiska takten av bilarna på vägen. En kaja satt på räcket till höger. Kanske inte något särskilt med det, om det inte varit så att kajan satt på armlängds avstånd. Killen stod där orörlig och betraktade kajan. Kajan betraktade tillbaka. De måste kommunicerat utan ord, för nästintill gemensamt vred de huvudena tillbaka till utsikten. Självfallet var det då ytterligare en kaja anlände. Till vänster om honom. Och scenen med den första kajan upprepades. Där stod han. En kille på en bro, med två kajor till sällskap.
Rädd att om han rörde sig för mycket skulle stunden ta till flykt. 

Stunden flydde, men det var i alla fall inte på grund av honom. Utan det var en av de där tidigare nämnda vrånga cyklisterna som blåste förbi i hastigheten av en väntande olycka på hal is. Kajorna flög iväg. Skrämda av plötsligheten. 

Åter ensam på bron, sjönk det in att han var sen till sin dagliga verksamhet.

Berättelsen skulle kunna ha slutat där. En kort stund av något magiskt i livet. Men dagen efter, omkring samma plats och tid, återvände kajorna. I kylan började en eld av fascination ta tag i killen.

Han lärde sig vad de åt. Vilket gjorde att han kunde erbjuda dem mat ibland. De två kajorna blev extra förtjusta i knäckebröd. Vilket näringsmässigt kanske inte var det bästa för dem, men han svor på att kajorna gav besvikna blickar de dagarna då det inte fanns något knäckebröd att ge. 

Han lärde sig hur de levde. Han hade antagit att det var en bror och en syster. Vilket kändes väldigt fel efter han läste om att kajor förlovar sig under den första våren som vuxna. Par håller sedan troget ihop för resten av livet. Vilket är otroligt romantiskt. På utsidan kanske killen såg ut som att han lyssnade på Cradle of Filth och drömde om att äga en taggig spikklubba. Men på insidan var han ändå en romantiker vars favoritfilmer tenderade att vara musikaler. Månaderna passerade till varmare väder och kajorna blev allt mer handtama. Det blev allt mer tydligt att kajorna hade starka personligheter. Höger och Vänster kallade han dem efter vart de landat den där första gången. En vän online hade föreslagit Hugin och Munin. Det tyckte killen kändes lite väl. 

Höger var den modigare av de två. Ständigt först med att äta och då något nytt skedde var det Höger som inspekterade tills Vänster vågade sig fram. “Något nytt” kunde vara allt från att killen var klädd i en skjorta Vänster inte sett förut, till att killen satt ner istället för att stå upp. Höger var också alltid först med att jaga bort de tre lokala skatorna.

Vänsters styrka låg i problemlösning. En hunds torrfoder instängd i en toarulle? Inga problem, bara att trycka in rullen mellan två stenar och öppna från sidan. En större bit knäckebröd än vad du själv kan äta? Enkelt! Bara flyga knäckebrödet en bit ovanför marken och släppa ner mot asfalten. Där Höger satt och väntade på bitarna som skapades.

En tidig tisdag då killen svängde upp mot bron noterade han hur träden närmast bilvägen hade försvunnit. Ersatta av något liknande en halvfärdig parkering med en röd stuga som definitivt var där för att hushålla byggarbetarna utanför den. Han tyckte det var lite sorgligt att tunneln träden skapat ovanför vägen blivit halv, men tänkte inte mycket mer på det än så. Året fortsatte att gå, kajorna en ständigt upplyftande del av killens morgonpromenad. De gjorde att han saktade ner och tog in hela området. Hur en del träd hade bark som drakar. Och att ibland när det regnade, blev träden enbart blöta på en sida. Bron fortsatte naturligtvis att vara där de oftast möttes upp, men det var tydligt att kajorna älskade att leka bland träden. Och av allt att döma verkade deras stora krig mot skatorna också främst ta plats bland träden. 

Det blev allt vanligare att killen såg byggarbetare gå runt i skogen med olika mätinstrument. Någon månad senare hade träden på andra sidan av vägen också försvunnit. Det var som att titta på lik. Killen var väl medveten om att sådant sker i städer. Han var inte den där sortens person som folk skulle kunna kalla trädkramare. Men det där var ju träd som han kopplade till annat som var positivt. Träd äldre än han själv. Träd äldre än de flesta han kände. Och som över en helg blivit högar i väntan på att föras bort med lastbilar. 

Kajorna verkade först tycka det var rätt praktiskt. Grävskoporna hade dragit fram jordhögar fyllda med insekter och annat gott. Konkurrensen började dock växa. Med en större uppsyn över området ökade antalet skator. Även en och annan fiskmås hittade dit. Vilket killen tyckte var särskilt underligt då han antog att de höll sig till platser nära öppet vatten. 

På sidan som inte låg mot bilvägen stod skogen kvar. Visserligen hade inte byggarbetarna gjort några markörer där. Men killen kunde inte låta bli att oroa sig över hur länge de skulle få stå kvar. Så han gjorde, egentligen det enda, som han kunde göra åt saken. Kedja fast sig kring ett av trä— Näe, skojar bara. Han skrev ett mail till Nacka kommun. Öppnade med att ärligt berätta att han är autistisk och känslig för plötsliga förändringar. Och önskade veta om de planerade att hugga ner fler träd i området. Han ville kunna mentalt förbereda sig inför detta. Förvånansvärt nog fick han ett svar redan någon vecka efteråt. 

“Hej! 
Träden har tagits ned i samband med att den nya tunnelbanan ska byggas ut. Just i detta område kommer ytterligare träd att tas i anslutning till detta område. Just hur mycket som behöver tas bort är i dagsläget inte bestämt då vi försöker att spara så mycket som möjligt.”

De skulle försöka spara så mycket som möjligt. Det kändes tryggt. 

Försöket misslyckades. Månader senare var hela området ett fält av uppriven jord, rötter och sten. Kantat av ett fåtal träd räddade av mark för brant för maskiner. Killen var självklart ledsen. Såg det som en metafor för saker som pågick i hans privatliv. Kajorna verkade däremot återigen oberörda. De flyttade in i ett av träden som stod kvar. Och fick allt mindre tid att umgås med killen. Om han antog rätt var det dags för dem att skaffa barn. Eller kanske redan hade ägg någonstans där uppe. Andra kajor anlände också. Vilket killen senare lärde sig var för att kajor föredrar att häcka i stora kolonier. Hur de nya kajorna hittade dit hade han ingen aning om. Även om han enbart hängde med dem på tisdagar och onsdagar tyckte han sig ha koll på deras sociala umgänge. Han hade ju koll på andra förändringar. Som hur antalet fiskmåsar kring bron ökat från kanske en ensam, till tre eller fyra. Kajorna uppskattade inte att fiskmåsarna alltid försökte tjuva müslin killen börjat lägga ovanpå pelarna längs med bron. Skatorna tyckte inte heller om fiskmåsarna. Till en sådan grad att de ibland hjälpte kajorna jaga bort tjuvarna. 

Det där första gänget fiskmåsar kändes som någon sorts spaningspatrull. För en solig dag då killen tittade upp mot himlen var fiskmåsarna som en svärm bland träden. Fyra kajor flygandes i cirklar mot ett femtiotal fiskmåsar. Men varför?

Slaget fortsatte tills killen hade nackspärr och insåg att han var sen. 

Vad han inte visste då, försenad och i rask takt på väg till sin dagliga verksamhet, var att det var sista gången han skulle se de två kajorna. Han såg aldrig slutet av det där stora slaget. Men morgonen efter befann sig enbart en skata och ett par fiskmåsar kring bron. Det är ju så att fiskmåsar äter fågelungar och ägg. Och motvilligt sjönk det in för killen att kärleksparet fått sina små hjärtan krossade då fiskmåsarna anföll. 

De där två kajorna var något av det mest speciella i hans liv. En sorts magi killen vägrade släppa ifrån sig. Veckorna då hans dagliga verksamhet inte var stängd fortsatte han placera mat längs med bron. Fågelfrön, müsli, torrfoder och knäckebröd. De återvände aldrig. 

Veckorna blev månader och långt senare flyttade nya kajor till området. Femton till antal. Unga och rätt försiktiga. Inte den sortens kråkfåglar som landar bredvid främlingar uppe på broar. Mera sorten som spenderar morgonen med att skrämma varandra då de går för nära de automatiska dörrarna vid köpcentret. Fast ibland hittar de till de små högarna av mat som väntar på dem ovanför bron.

Och visst får det mig att le.