Tystnaden ryckte i deras spetsiga öron. Diskussionen började med ett simpelt ”jag förtjänar adamosbältet för att”. Därefter var det inte många meningar som passerade innan osämja och höjda röster bröt ut. Två gapande alver på varsin sida av den tredjes utsträckta armar.
“Tyst!” sa Innea samtidigt som hon knuffade dem ifrån varandra. “Hör ni inte?!”
Innea var äldst och van vid småsystrarnas så kallade syskonkärlek. Men resan genom Avléskogen kom att bli särskilt påfrestande.
Det bidrog att genvägen varit hennes idé. Förvisso övertalade hon dem med god anledning. Ryktet gick att D’ators gäng av banditer var aktiva mellan Okning och Lövrot. Således var skyltade vägar riskabla. I synnerhet för de tre alver som D’ator svurit att han ska jaga till Aias eviga klippkanter!
Mer därtill var att de traskat alldeles för långt för att vända då de insett att sträckan av träsk inte tog slut. Den varma vintern och det envisa regnet hade förvandlat skogen till våtmark. Innea tyckte att Eidi och Ilda, som var naturkunniga, borde ha förutspått problemet. Ändå fick Innea stå ut med att lyssna på hur allt var hennes fel.
Det var hennes fel att deras stövlar var blöta.
Att blodiglar försökt borra hål i deras kläder.
Att knottmoln piskade deras ansikten likt regn i motvind.
Klagandet upphörde visserligen, då hon från en trädtopp skådade en torr glänta och de äntligen kunde slå läger. Det varade till då de vaknade på morgonkvisten.
Omringade av arga mossknytt med spjut.
Efter striden, med mossknyttens kroppar länsade på värdesaker och dumpade i vattnet, fick hon naturligtvis höra hur attacken var hennes fel.
Innea behärskade sin pilbåge så gott som från vaggan. Förutom det var hennes talang att klättra. Hon var en av de få alver som i oförhindrad hastighet kunde nå toppen av ett vandrarträd. Med en intuitiv förmåga att finna grepp på även den slätaste av bergsväggar. Hennes visdomsgivare Feriam kallade det ideligen ‘att dansa uppåt’. Däremot måste Innea sovit under ”Identifiera mossknyttgryt så du slipper slå upp tält ovanpå ett”-lektionen. Åter färdigheter hon ansåg givet att hennes naturkunniga systrar behärskade. Okunskapens goda gärning var att på liket, som de misstänkte var mossknyttens grytknös, fann Eidi och Ilda ett adamosbälte att bråka om.
“Allt jag hör är dina smutsiga händer.” Eidi blängde orden in i handflatan Innea höll framför hennes ansikte.
Innea fnös, lät armarna falla ner utmed sidorna, ignorerade Eidis grimaser och såg frågande på Ilda.
“Uhm?” Ilda såg tveksamt från den ena till den andra. “Alltså, smuts låter inte?”
“…”
“…”
“..?”
Tystnaden ryckte ännu en gång i alvernas spetsiga öron. Med den stora skillnaden att denna gång förstod Eidi och Ilda vad de skulle höra – eller rättare sagt, vad de inte hörde.
“Precis,” viskade Innea samtidigt som hon drog en pil ur kogret och lade den på strängen.
Skogen lät avlägsen. Som att ett gap slukat insekternas surr kring mossen, fågelkvittret bland trädtopparna och bubblandet av mossknyttkadaver under det murkna vattnet.
Generellt var det ett tecken på att ondska, eller fuffens, smeds i närheten.
Månvarv på resande fot – med flertal oväntade attacker – satt sina spår. Instinktivt ställde de sig i en triangelformation, ryggarna tätt mot varandra. Ilda stod redo med trästaven i ett spänt grepp framför sig. Kraft slingrade ur marken upp längs skaftet. Ett milt, grönt sken från kristallen på toppen reflekterade i hennes ögon. Eidi höll sina två månskäror i kors över bröstet. Innea granskade omgivningen med pilbågen spänd. En barkpadda skuttade från ett näckrosblad till ett annat, men missade och landade i vattnet. Utan ett plask.
“Vad tror ni det är?” Eidis röst i tystnaden fick samtliga att hoppa till.
“Kan inte se . . . vilken sort, men det är garanterat magi,” sa Ilda.
“Va! Nähä!? Menar du att den oväntade, övernaturligt tysta tystnaden inte är ett gemensamt beslut bland skogens invånare?”
“Fokus snälla?” Innea suckade innan hon fortsatte. ”Ni kan bråka efter vi överlevt vad nu det här är.”
“Vi bråkar inte!” sa Eidi och Ilda stämde in med ett heh. “Slappna av Innea. Du behöver inte vara så seriös hela tiden. Lite tystnad har ingen dött av.”
I tystnaden hann Innea räkna till sju innan Eidi bröt den på nytt.
“Tänk om det är en ögron?”
Innea sänkte pilbågen och sneglade mot Ilda. De flinade i osagd ömsesidig förståelse och försökte förgäves återgå till att spana efter faran. Men skadan var redan skedd. Att hålla minen var så ansträngande att deras axlar guppade av skratten inombords. Hon hade helt glömt bort ”ögronen”.
“Vad skrattar ni åt?” Förvirringen var tydlig i Eidis röst.
“Ingenting,” svarade Ilda.
“Absolut ingenting,” instämde Innea nickande. “Berätta mer om varför det är en… Vad var det du sa?”
Eidi synade dem skeptiskt över axeln. Läpparna sammanpressade i en tunn linje.
“En ögron. . .” började hon tveksamt. “Det är allmänt känt att ögrons slukar ljud när de jagar.”
“Du har verkligen snöat in dig på det där,” fnissade Innea.
“Tövärr—”
Innea skrattade till så att hon tappade greppet om den spända bågsträngen. Pilen for ljudlöst genom luften och träffade en fallen björkstam lika ljudlöst. Aningen mer till höger och hon hade träffat tältet.
“Oops.”
Innea hade inte särskilt många pilar kvar efter mossknyttens attack och lämnade formationen, utan vidare varning, för att hämta pilen. Inte taktiskt, men det kom inga protester från syskonen. Dessutom hade hon börjat överväga att de var på vakt i onödan. Om tystnadens orsak planerade anfalla borde det ha hänt redan. Hon lutade mot att det var ett naturfenomen. Som korsade kraftlinjer eller en gröngrimp. Fast korsade kraftlinjer i närheten skulle Ilda känt av då de anlände till gläntan.
Den murkna trädstammen erbjöd inget motstånd då hon drog ut pilen. Innea dröjde kvar. Granskade pilspetsen och därefter fjädrarna.
En gröngrimp som hört allt bråk och tumulten med mossknytten, kunde med lätthet få skogens ljud att försvinna. Däremot visste hon att det var både orimligt och långsökt. Gröngrimpar och pompösa introduktioner var som alver och lövformade sigill. Det var sällan det dröjde innan en gröngrimp tillkännagav sig för vandrare som strosat in i dess revir. Dessutom var de, som alla andra grimpar, bundna till plats. I sorgligt hungrande efter nyheter från resten av världen.
Nöjd stoppade Innea pilen i kogret och vred blicken tillbaka mot Ilda och Eidi. Deras läppar rörde sig, men hon hörde ingenting. Det såg ut som ytterligare gräl. Då hon återvände till formationen, som ingen av dem höll längre, snappade hon upp slutet av konversationen.
“…kan du inte säga!” Ilda stampade staven för att understryka, men fortsatte i mjukare ton med en hand på Eidis axel. “Det är för henne vi gör det här.”
Eidi fnös och knuffade bort den.
“Skevt, kunde inte höra er där borta. Ni gör vad för mig?” sa Innea.
Eidi slog ut med armarna som för att säga wow. Månskärornas blad glindrande under den stigande morgonsolen. Ilda gav Innea ett snett flin.
“Ahum … Vi pratar om mamma. Jag kan ha berättat om snögronerna. Och ja, Eidi svor ingenting snällt efteråt.”
“Det är inte roligt. Jag var tolv.” Eidi talade hopbitet. “Ni har förvridit ett fint minne till…till… dåliga ordvitsar!”
Huh. Innea mindes det som någorlunda underhållande…
Det var slutet på årets mångång och familjen var samlad. Modern hade sjunkit med en utmattad suck ner på familjens största och mjukaste sittkudde. Den hon skämtsamt kallade sin tron. Hon bar en grön särk med silverbroderier och var tacksam efter att ha befriats från korsett, armband och allt annat dekorativt mångångens åtta ceremonier krävde. Hennes ögon vilade på den tunga läderbundna boken som låg i hennes knä. Hon log medan hon bläddrade igenom de ålderstigna sidorna, fulla av berättelser. Generationer av ättens minnen.
Bakom henne, intill väggen där rankorna växte tätt och vilt, gungade Ilda i Feriams förbjudna gungstol. Enligt Ilda hade gungstolen gungat upp till övervåningen på egna stolsben. Det hände lämpligt kort efter att Feriam tackat för sig och det inte gick att se honom från balkongen.
Innea låg på golvet och följde det ljumma vindspelet av kvällsbrisen genom de torkade örtbuketterna som hängde från de mossiga bjälkarna i taket. Framför modern satt Eidi, benen i kors och önskande ögon. För det var äntligen hennes tur att välja. Dessutom hade hon försovit sig till den första berättelsen.
“Berätta om den då Akism träffade gripen! . . . Eller nej, vänta! En ny! En med farligare monster! Oo oo, jag vet! Berätta om ditt ärr!”
Eidis röst var fylld med samma sorts förväntan Innea känt vid sin berättelse. Berättelser var vad mångången handlade om. En för fullmånen, morgonen. En för halvmånen, dagen. En för nymånen, kvällen.
“Mitt ärr? Det är en rätt tråkig—”
“Vänta! Törstig! Inte ett ord till!” Eidi flög upp från golvet och var halvvägs nerför trappan innan familjen hann reagera.
Ett mjukt skratt följt av en serie kvävda hostningar fick Innea att häva sig till halvsittande läge. Ilda var redan framme vid modern och försökte lägga handen på pannan, men modern föste bort den.
“Mamma?” Oron i Inneas röst låg påtaglig.
“Det är, tjockt, i halsen… Ingenting ni ska oroa er över. Drui’dorna säger att det är ett bra tecken. Då vet vi att medicinerna fungerar.”
Trots de mörka skuggorna under ögonen antydde annat, talade hon med självklarhet. Hon vinkade Innea närmare och log finurligt vid viskningsavstånd. Hon påminde om ett busigt blomskott. Inte en sjuk och vaksam vuxen alv. Glimten i moderns ögon smittade barnen till lättnad.
“Ärret fick jag då jag krockade med ett räcke, men det behöver inte lilla Eidi veta. Vad sägs om att busa till berättelsen?” viskade modern.
Ilda slängde en hastig blick mot trappan och lutade sig in konspiratoriskt.
“Busa hur?”
“Kanske att … egentligen var räcket ett odjur? Ett monster?” Modern gav Innea en lekfull knäpp på näsan. “Men vilket monster då?”
“Varför inte …” sa Innea alldeles för högt och fortsatte med handen kupad över munnen. “En snögron. Hon missade den berättelsen.”
“Ditt strut-öra. En snögron lever i snön. Duh!” sa Ilda.
“Ehh, . . . en ögron då? Samma sak, men den äter ögon.”
“Och den hörs inte, för ögronen suger åt sig alla ljud. Så du dör ensam och ingen hör då du skriker på hjälp.”
Modern skrattade tills ytterligare en hostattack avbröt henne.
“Ibland oroar jag mig över vad ni lär er i skolan,” sa hon då hostandet avtog.
“Mamma, vi är hemskolade.”
Trycket kom krypande över Inneas nacke och instinkten tog över. Hon drog ner Ilda och Eidi precis i tid. Det fuktiga som passerade ovanför träffade luft istället för deras huvuden. De hann se en köttig blekrosa tentakel piska mot himlen, innan den for kvickt tillbaka under vattnet med en efterföljande ström av bubblor.
Tystnaden hade uppenbarligen fått nog.
En bit ut slutade det inte att bubbla. Bubblorna spreds utåt och bildade en bred cirkel kokande vattenytan. I mitten av cirkeln steg vattnet i svajande strängar. Ett förföriskt klättrande som vred och vände. Trevade. Som att vattnet försökte omfamna sig själv.
Tog tid.
Tog form.
Konturerna av varelsen slet alverna ur transen. Räddade av det obegripliga i skepnadens storlek. Den var större än ett hus och omöjligt väntat under det grunda vattnets yta. Innea siktade upp mot det hon antog var huvudet och avfyrade. Pilen passerade som att hon siktat på en grotta bakom ett vattenfall. Hon svor.
“Hur besegrar man vatten?!”
Ilda log mot Innea, riktade sin stav mot varelsen och viskade ohörda kraftord.
“…med magi såklart.”
En stråle sköt ut från kristallen och träffade vattnet med en bländande grön explosion. Tryckvågen gnistrande luften likt dagg.
“Woohoo!” Ilda höjde staven triumferande över huvudet samtidigt som hon hoppade runt i en improviserad segerdans. “Jag är—”
Då det bländande skenet från explosionen dog ut, stelnade segerdansen.
Varelsen stod på oproportionellt små ben till dess enorma överkropp. Muskler och senor spändes och slappnade av i takt med ljudlösa andetag. Huvudet saknade hals och i ett brett gap trängdes spretiga rader av långa sågtandade tänder med en tunga, blekrosa och obekvämt köttig. Huden var klumpig, fläckad i nyanserna av sumpmark. Helheten, liknande en makaber korsning mellan ett troll och en padda.
Efter ett utbyte av chockerade blickar slöt systrarna upp bredvid varandra i en van försvarsposition. Men attacken kom inte. Paddtrollet verkade upptagen med sina lemmar, som att den testade dem för första gången. Lyfte och sänkte de grova fettvalkade armarna. Slöt och öppnade händernas åtta fingrar framför ansiktet.
Fingrar . . .
För Innea påminde det om tumörer, uttöjda för att likna fingrar. Hela varelsens uppsyn var tumörer. Äcklad av tanken spände hon pilbågen med en av de mer speciella pilarna.
Det var då paddtrollet, ögon blanka och stora som sköldar, blängde i vilt raseri mot systrarna. I ett vrål som fick skogens ljud att dundrande återvända tog monstret ett väldigt språng mot dem.
Tiden saktades ner.
Ildas stav blixtrade med grön magi.
Inneas tjälpil sprakade genom luften med en svans av vit frost.
Eidi rusade mot paddtrollet, med månskärorna höjda för anfall. Sumpmark stänkte under stövlarna samtidigt som hon skrek.
“För maaaaaaaaaaaamma!”
“Seriöst? För mamma?” Innea sänkte pilbågen. “Jag behöver apelsinjuice.”
Linnea pressade stolen bakåt, medan hon höll en stint ögonkontakt med Heidi tvärs över bordet. Tills Heidi sneglade mot bordets kortsida där Agnes hastigt duckade bakom spelledarskärmen. Linnea reste sig långsamt upp med sammanpressade läppar. Besvikelsen var för stor för ord. Istället knycklade hon ihop sitt rollformulär och kastade den mot Agnes.
Pappersbollen träffade skärmen framför Agnes.
Med ytterligare besvikelse stormade Linnea ut, i riktning mot köket.
Gruppen satt kvar. . .
i tystnaden. . .
som uppstod. . .
. . .Tills att Hilda visslade en utdragen suckande ton, sträckte sig över bordet och tog pappersbollen.
“Jag vill inte säga told you so, men told you so,” sa hon och började veckla ut pappret.
Agnes virade runt fingret, en ensam slinga hasselbrunt hår, som stack fram under den svarta ullmössan. Hon betraktade vännerna kring bordet. Öppnade och stängde munnen ett par gånger innan orden kom.
“Om inte Heidi—”
“Wow! Skyll inte på mig! Det här var din idé.”
Hilda skrattade och kastade en tärning som Heidi fångade mellan händerna i ett handklapp.
“Det flöt på tills du fööööör maamaaaa!”
“Du säger det som en uttråkad vägskyltsrobot. Mitt var mer för maaaaaaaaaamma! Utan inlevelse låter allt töntigt! Plus att Eidi får en extra handling per runda efter ett inspirerande stridsrop.” Heidi sjönk ihop lite där hon satt. “Urgh . . . Varför drama exakt när det kom ett paddtroll? Ett paddtroll! Hallå? Paddtroll!”
“Du tycker fööööör mammaaaaaa räknas som inspirerande stridsrop?” sa Hilda skeptiskt samtidigt som hon måttade hotfullt med en fyrsidig tärning.
Agnes sträckte på ryggen och låtsades justera ett par glasögon.
“Fast, enligt reglerna, i alla fall sen tre-punkt-två, så är handling och inspiration olika. Ett stridsrop ger—”
“Agnes.” sa Hilda med en tydlig avbrytande punkt. “Vad sägs som att du går till köket och ber om ursäkt istället för att nörda regler?”
“Varför gör vi det inte tillsammans?”
“That’s what he said,” mumlade Heidi och möttes av ett halvhjärtat burop från de andra.
Hilda svepte undan det lilla samhället hon byggt fram under kvällen med staplade tärningar, sudd och pennor. Hon plattade ut Linneas rollformulär, i den mån det gick, innan hon räckte över det till Agnes.
“Det var din idé och du känner henne bäst.”
Agnes tog pappret och nickade.
Linnea gömde sig bakom skafferidörren vid ljudet av Agnes distinkta släpande fotsteg. De behövde inte veta att hon hade stått, ryggen hårt pressad mot kökets dörrkarm och lyssnat på hela konversationen. Det mesta i huset var från en svunnen tid då allt tillverkades i trä. Skafferiet var inget undantag. Insidan bunkrade på en hel del pasta, men det var te som dominerade de gängliga hyllorna.
Allt te som någonsin uppfunnits, gissade Linnea. Ändå saknades någonting… Hon skruvade upp locket på en burk chai och höjde teet till näsan. Förväntade sig kardemumma, kryddnejlikor, trygghet och ingefära. Innehållet doftade ingenting. Inte ens en avsaknad av doft. Besynnerligt, men inte oförklarligt. Då hon nyligen återhämtat sig från en förkylning.
“Vet inte hur du växte upp, men juice brukar vi förvara i kylskåpet,” sa Agnes dold bakom skafferidörren.
Linnea stängde dörren tillfälligt så Agnes kunde se henne himla med ögonen och slet upp den igen. En barriär mellan dem.
“Busted. Egentligen letar jag efter en portal till Narnia.”
“Då får du leta. I mitt skafferi finns det endast portaler i mjölbaggarnas storlek.”
“Så det är ditt skafferi nu? . . . och ew.”
“Över sommaren. Mjölbaggarna kosta extra.”
Linnea gick över till köksfönstret och lutade ryggen mot väggen. Armarna i kors. Hon hade nästan skrattat. Och det förtjänade inte Agnes.
”Jag kan inte prata med dig när du är så här,” sa hon då Agnes klev förbi det öppna skafferiet.
“Är ett förlåt en bra början?”
“Prova.”
Agnes blick sökte köksgolvet och fann pallen som stod under fönstret. Linnea sköt fram hakan och suckade, demonstrativt uppgivet, innan hon med en spark knuffade pallen mot Agnes.
En annan Linnea, en som inte kände Agnes, hade antagligen trott hon försökt vinna sympatipoäng med den gipsade foten.
Verkligheten låter mig aldrig vara en annan, konstaterade hon bittert innan hon insåg hur dumt det var. Då hon större delen av dagen rollspelat en alvs äventyr i det magiska landet Aias.
“Förlåt,” sa Agnes och satte sig med viss svårighet ner på pallen.
“För att?”
“För att jag svek ditt förtroende.”
“Då…”
“Då jag berätta för de andra om din mammas resultat.”
“Och . . . Måste jag dra det ur dig?”
“Och…”
“Seriöst.” Linnea pressade vänsterhanden mot ansiktet, tryckte naglarna i pannan och drog djupt efter luft. “Du använde mina problem som inspiration! Till ett jävla rollspelsäventyr!”
“Jag… Vi gjorde det för din skull. Besegra cancern i fantasin.”
“Du vet att du är för dålig spelledare för att kunna hantera ett så känsligt ämne.”
“Ouch.”
“Åh, nej. De gick inte dit jag vill. Då träffar ni en ny bandit. Vad ska han heta? Humhum!” Linnea spanade med överdriven vilsenhet kring köket och avslutade med att peka mot diskbänken. “Aha! Där borta står en dator. Skurken heter D’ator!”
“Dubbel ouch.”
Linnea väntade, Agnes fingrade på en lös tråd från mössan, stirrade på sina knän.
Det fanns mycket Linnea kunde säga. Elakare, värre saker.
Linnea svalde. Hon ville visa Agnes att hon var sårad, inte såra henne. Men ge mig mer än ouch…
Utanför fönstret passerade två drönare med paket under klämmorna. Efteråt var det ovanligt tyst i vardagsrummet. Som att drönarna fått med sig vännerna där inne. Linnea misstänkte, att om inte paddtrollet plötsligt fanns i verkligheten, stod Heidi och Hilda i närheten och lyssnade med spetsade öron.
Men hon brydde sig inte tillräckligt för att bekräfta det.
“Förlåt, för att jag är en dålig vän,” sa Agnes till sist. “Igen.”
Igen. Ett simpelt ord som rotade fram ett minne allt annat än simpelt. Linnea försökte förgäves skaka bort det.
Igen. Varför . . . Hur kan Agnes minnas det?
Linnea sjönk ner på golvet och begravde ansiktet i händerna. Tårarna rann. I salt och skam snörvlade hon. Tills ljudet av att inte vara ensam om att gråta fick henne att kika mellan fingrarna.
“Varför i helvete gråter du?!” Linnea skrattade genom tårarna då hon hörde hur töntigt det lät. “Det är jag som ska gråta!”
“Jag gråter inte!” snörvlade Agnes.
“Det är inte du som är döende!” kontrade hon i ett försök att låta skämtsam.
Av att döma från den abrupta obekväma pausen – där de satt tysta och inte kunde se varandra i ögonen – var det ett misslyckat försök.
Efter en utdragen process av pallens sträva protester mot det schackmönstrade golvet, hade Agnes hasat i sittande läge över till Linnea. Hon sjönk ner från pallen med ett ansträngt stön.
De satt tätt intill varandra. Benen raklånga över golvet. Axlar som snuddade vid minsta rörelse.
Agnes lillfinger snuddade vid Linneas och dröjde kvar. Deras fingrar flätades samman. Det spelade ingen roll att handflatorna var kladdiga med gråt och snörvel. De befann sig i en stund. Hur länge sedan var det Linnea haft En Stund med stora bokstäver? Att bara vara? En hel livstid? Hon lät tanken falla bort, för svaret riskerade att avsluta stunden. Hon önskade att den aldrig behövde ta slut.
En halvtimme senare tog Agnes på sig titeln ”förstörare av stunder”.
“Jag är i alla fall inte sämre än Danne.”
“Danne?”
“Hästsvans-Danne? Fysikläraren? Höll i skolans rollspelsklubb och var, enligt han själv, erfaren spelledare. Jag är säker på att du var med?” Agnes lät frågan hänga i luften. “I alla fall, våra karaktärer ville gå till den lokala puben, men det låg utanför vad Danne planerat för sessionen. Så han sa att det kunde vi inte. För utanför krogen stod det fyra arga lupiner. Så jag sa—”
“Vi är vampyrer! Vi bryr oss inte om arga blommor!” avslutade Linnea samtidigt som Agnes.
Båda skrattade så axlarna guppade mot den andres och ljudet ekade utanför köket. Besynnerligt nog lät ekot som att Hilda och Heidi stod runt hörnet och också skrattade.
“Ursäkta.” Linnea försökte samla sig. “Detta är en privat gråtfest.”
Sekunden därpå kikade Hilda och Heidis huvuden fram på varsin höjd bakom dörrposten.
“Låter inte som en särskilt sad gråtfest,” sa Hilda.
“Och det är otur att gråta i ett kök,” sa Heidi bekymmersamt självklart.
Hilda såg kritiskt ner mot Heidi.
“Sen när då?”
”. . . Sen jag kom ihåg att det finns glass i frysen?”
“Det finns alltid glass i frysen.”
“Och du tror jag alltid minns vad som finns eller inte finns i frysen?! Känner vi ens varandra?!”
“Du är ensam om att äta den!”
“Och vems fel är det?!”
“… Ditt? Det var du som köpte fel glass.”
“Eller så köpte jag helt rätt och det är alla andra som äter fel!”
“Att inte vilja ha—”
Efter ett hastigt utbyte av blickar i ömsesidig förståelse suckade Linnea och Agnes tillsammans. Vilket var vad som fick Hilda att sätta meningen i halsen. Ett diskant brus knottra kring Linneas bakhuvud. Hon blundade och nöp om näsryggen. Hennes grepp om Agnes hand blev allt mer krampaktigt. Hon hade misstänkt att spänningshuvudvärken var på väg. Och det bekräftades då hon öppnade ögonen. Bruset låg i ett rytmiskt bultande mot tinningarna.
“Jag orkar . . . inte bråka mer. Kan vi inte . . . dricka te och låtsas som att . . . allt är som vanligt?” sa hon ansträngt och de andra instämde.
Ingen frågade om hon var okej. De var vana.
Heidi och Hilda tog på sig att rota genom skafferiets skattkammare av tesorter. Agnes vilade huvudet mot Linneas axel, en mjuk påminnelse om närvaro.
“Hur blir det alltid så här?” frågade hon försiktigt. “Vi är som gifta i en såpa.”
“Såpa?” Linnea sneglade mot Agnes och ångrade det direkt.
Närbilden intensifierade bultandet till en rusning. Det enda som verkade hjälpa var att låta blicken flacka mellan de svarta och vita rutorna på golvet.
“Såpopera? Som rymdopera, fast tråkigt. Först bråkar det gifta paret tills en hustru får nog och stormar ut ur scenen med dramatiskt överspel. Sen finner den andra den första. Mitt i ett frustrerat försök att göra någonting normalt. Typ slänger sopor och missar sopkorgen, brer en macka men knäckebrödet spricker, tar sig ett glas vin men korken vägrar lossna? I alla fall, ena hustrun säger nåt som får den andra att tappa allt och sjunker ner på golvet. De försöker prata om det, men ingen av dem är bra på att prata om det. . . Istället skämtar de om något helt orelaterat. Med en allvarlig underton mellan replikerna. Tills barnen eller den ”roliga” grannen dyker upp och avbryter scenen. Då rinner allt ut i sanden och vi får vänta till nästa avsnitt. Där allt upprepas som om det innan aldrig hänt.”
“Ett. Agnes, jag vet inte om jag gillar din nya insiktsfulla sida.” Linneas bultande tinningar hade gått över till ett, bitvis bekvämare, stabilt molande. “Två. Vad är det för program du tittar på med två kvinnor gifta med varandra? Som du inte tipsat mig om?”
“Du får uppdatera ditt CV med insiktsfull, men dålig spelledare,” sa Heidi, som stod och inspekterade diskstället efter rena tekoppar.
Visserligen fnissade Agnes, men Linnea såg en skyndsam stelhet passera innan.
“Det är fult att tjuvlyssna,” sa Agnes.
“Det heter väl slumplyssna? Om allt som krävs är att vara tyst för att höra?” sa Hilda och slog sig ner på köksgolvet.
Hennes famn var fylld med teförpackningar som hon släppte ut över golvet. Hilda staplade dem likt tegelstenar framför Linnea och Agnes fötter.
“Glöm inte att koka vatten. Heidi.” fortsatte hon utan att titta upp. “Vad vill ni ha för te?”
“Jag vet hur te funkar. Hilda.” kontrade Heidi som, trots att allt var diskat, fortfarande stod och försökte välja tekoppar. “Om det ens är ditt namn.”
Hilda ignorerade kommentaren och beskrev tesorterna hon räddat från skafferiet. Temat var tesorter med direktöversatta namn. Sen för en sommarstund, ett svart te med rabarber och ingefära. Bra för magen, om förpackningen gick att lita på. Kraftig skogsbris, ytterligare ett svart te, fast med enbär, vinbär och blåbär. Hilda sniffade på teet, rynkade näsan och slängde lådan över axeln utan vidare förklaring. Linnea tyckte Gotisk fe i trädgården lät lovande.
“Fruktte med fläderbär, hibiskus, äpplen, nypon och listan bara fortsätter.” Hilda förde asken till näsan. “Åh, lukta!”
Hon for upp och tryckte teet i ansiktet på Agnes, som skakade på huvudet.
“Nypon.”
“Oops.” Hilda sjönk tillbaka och betraktade lådan mellan händerna.
“Varför köper du ett te som du inte kan dricka?” sa Linnea.
“För det luktade gott?” Agnes måste ha sett något osagt i Linneas uttryck, för hon fortsatte. “Men du kan dricka det om du vill.”
Knappt hade Linnea tagit in orden innan Hilda tryckt teet under hennes näsa istället. Hon andades in doften, söt, spännande och… Alldeles inbillad. För teet doftade ingenting alls. Passande namn på ett te. Även om hon kunde tacka doftbristen på sin tidigare förkylning.
“Jag vill ha TK,” sa Heidi och slog igång vattenkokaren med ett knäpp.
TK visades stå för Taggig kram, ett te med mynta, kola, lakritsrot och rosblad. Linnea övervägde att påpeka att det borde vara olagligt med lakritsrot i te, men huvudvärken tilltog vid tanken. Hon masserade tinningen med den lediga handen. Det hade hjälpt om hon använde båda, men då behövde hon släppa taget om Agnes. Vilket var värre.
“Vi dricker denna!” utbrast Hilda samtidigt som hon rest sig raskt.
Heidi, som stått och besiktat en tekopp, ryckte till och tvingades jonglera tekoppen mellan händerna för att inte tappa den. Omedveten om Heidis mimteater av mordhot bakom ryggen, fortsatte Hilda ivrigt glatt.
“Är inte det här det bästa namnet på ett te? Fest på stranden med en bok. Den har citron, purpurgranadilla och . . . annona salsh-tja-manniiiii? Salsa-mani? Och annona kan inte uttala.”
“Annona salzmannii,” sa Agnes.
“Precis vad jag sa.” Hon log ner mot Linnea. “Det finns apelsin i teet också.”
Linnea log tillbaka. Ett matt och falnande leende.
“Jag gillar inte ens apelsinjuice, det var en ursä— Nej! Vä—nt—a jag men—de inte—”
Ett kort pys. Hon ligger ner? Trycket under nacken lättar. Tickande kugghjul mot kugghjul. Elektroniskt surr. Stolsryggen reser överkroppen. Det slocknar på insidan av den konturlösa beige ovalen kring huvudet. Ovalen splittrar från mitten. Tre kupade, symmetriska trianglar. Hon andas? Precist tar mekaniska armars gripklor varsin triangelbit och försvinner in under stolen. En hexagon tänds på väggen. Hon blinkar? Sterilt vitt ljus. Kring den första vaknar sex andra hexagoners ljus. En kedjereaktion. Tills tak, golv och vägg består av sterila sexkantiga väggpaneler. Smart ljus. Ögonen behöver inte vänjas, men bakhuvudet känns.
Hon sträcker på sig, masserar nacken och när verkligheten inte längre är en lista att ta in bit för bit, vinkar hon mot taket. Försöker samtidigt skaka liv i sina sovande ben. Främst för att bekräfta att ja, hon kan ta in mer än en sak i taget. Ovanför glider fyra takpaneler åt varsitt håll. Rummet är designat effektivt och inte större än vad som krävs för ändamålet. Vilket betyder plats för stolen och ingenting annat. Annars hade hon joggat runt den innan signalen. Från den nya öppningen i taket hissas en skärm ner och blir hängande framför henne. Tre röda hexagoner i omlopp kring en fjärde snurrar på skärmbilden.
“Välkommen tillbaka. Att återvända från MHex kan vara en omtumlande, förvirrande upplevelse. Önskar du en återhämtningsperiod? Fem minuter rekommenderas.”
Rösten kommer från alla riktningar i rummet. Ett bekvämt tonläget som inte försöker dölja att det är artificiellt.
“Nej tack. Vi kan fortsätta.”
“Är du tillräknelig?”
“Ja,” säger hon sammanbitet för att inte svara självironiskt.
Hon vet att det inte krävs mycket för att förvirra digitala assistenters utvärderingar. Kort och direkt är att föredra. Hon vet det.
”Tack. Vi inleder med en repetition av frågorna ställda innan testet. Följt av direkta frågor om din upplevelse. Avslutningsvis kommer du prata med en av MHexagon ABs engagerade och kunniga researchers för en detaljerad analys av dina svar. Har du frågor innan vi fortsätter?”
“Hurlångtidkommerdethä— Ahem, nej, inga frågor.”
“Tack. Besvara frågorna presenterade på skärmen.”
Den röda logotypen på skärmen gör plats för text. Det känns som veckor sedan hon svarade på frågorna. Färden genom Avléskogens terräng tog åtminstone en vecka. Eller vänta. Det var helgens session av rollspel. Eller, humm… Hon trummar med fingrarna mot låren innan hon fokuserar på skärmen.
Ditt användar-ID är NeaM-1342. (hon/henne)
Stämmer.
Vänligen bekräfta att du har full förståelse för och accepterar att dina upplevelser kommer att sparas och användas för att förbättra MHex.
Det har jag.
Vänligen bekräfta att du har full förståelse för och accepterar att dessa tester utförs under ett strikt sekretessavtal (NDA).
Ja.
Tack för svaren.
Svaren sveper undan och nya formuleringar på frågorna från början av testet tar deras plats. Testet.
Hon förstår, men inte helt, vad hon håller på med. Hjärnan känns trång. Tre varianter av verkligheten vispas runt i närminnet. Redan från början var företaget tydliga med att påpeka att det förekommer biverkningarna. Att självklart är det ingenting allvarligt. Att finna dem är en viktig anledning till att de testar.
Nea var skeptisk. Men ett par timmar i MHex och svara på frågor betalar bättre än vad hon tjänade på hela förra månadens gigjobbande.
Uppföljningsfrågor. NeaM-1342.
Beskriv ditt nuvarande mående.
Förvirrad. Trött i kroppen. Rastlös. Osäker på var jag börjar och slutar?
Har de förväntningar du angav tidigare uppnåtts? Varför eller varför inte?
Hade inga förväntningar. Då är det svårt att uppnå dem.
Tidigare identifierade du specifika behov eller problem som du hoppades att MHex kan lösa för dig. Tycker du att MHex har framgångsrikt adresserat dessa behov eller problem? Varför eller varför inte?
Nej.
Har dina farhågor eller reservationer förändrats? Varför eller varför inte?
Är fortfarande skeptisk till hela grejen. Rätt obehaglig teknik. Men det är inte som att ni är först med att använda den.
Resten av frågorna får knapphändiga svar. Hon vill få det överstökat och är nyfiken på nästa kategori. Den sista frågan, om vad MHex saknar, lämnar hon helt blank och trycker på avsluta. MHexagons logotyp snurrar tillbaka till mitten av skärmen.
”Tack för svaren. Tilldelad researcher har begärt att få ställa scenariofrågorna själv. Accepterar du detta?”
“Okej?”
På skärmen öppnar en ruta med ett redan accepterat videosamtal över hexagonerna. Nea är inte det minsta förvånad över att den digitala assistenten tolkade frågan som en bekräftelse.
Det enda som skiljer rummet hon befinner sig i, från det hon ser på skärmen, är ett glasigt skrivbord och en tom kontorsstol. Ser lika trångt ut också. Väggpanelerna separerar och en anonymiserad suddig blå-lila siluett sätter sig i stolen. Filtret hänger inte riktigt med då personen placerar vänsterhand platt på skrivbordet för att logga in. Gult ljus skannar handen i svep och ett ljusbaserat tangentbord inne i bordsskivan aktiverar.
Nea väntar. Personen förblir suddig. När siluetten vrider mot någonting utanför kameravinkeln, orkar Nea inte vänta längre.
“Hallå?”
“Oj!” Rösten låter genuint överraskad. “Vänta lite.”
Efter ett febrilt knappande försvinner filtret och Nea möts av ett kurvigt leende från ett skarpt skuret ansikte. Håret uppsatt i en hög knut, med en blå och en lila hårslinga framför varsitt öra.
Om A var här skulle det första ur hennes läppar vara ‘Har en hummer landat på ditt huvud?‘
Nea tittar bort. Hon vet inte om det är för att dölja sitt flin eller för att hon skäms av tankegången.
“Förlåt för det där! Fick en notifikation om stickprov, men det stod ingenting om att du svarat på allt och väntade. Brukar ha åtminstone tio minuter oooooch . . . helt onödig information Daniella! Det är mitt namn. Daniella. Idag hon henne. Jag rabblar mycket. Absolut inte en egen observation! Fått det som feedback.” Daniella suckar och sjunker uppgivet i kontorsstolen. “Många, många gånger. . .”
Nea ler ofrivilligt. Hennes systrar är likadana.
“Jag är van. Om ingen stoppar mina systrar kan de rabbla på i evigheter. Varsin taltrast i halsen, som mamma brukar säga…” erbjuder hon i ett milt försök att släta över stämningen.
Daniella sätter sig ordentligt i stolen och knappar med erfaren hastighet över det lysande tangentbordet. Efter ett tag hummar hon eftertänksamt åt det hon läser på skärmen.
“I journalen står det att du inte har några syskon och din mamma…” Daniella låter det sista hänga i luften ett par sekunder. “Vet du vad bleed är?”
Av följdfrågan är det sannolikt att Nea ser lika förvirrad ut som hon känner sig. Hon drar sig för att svara. Trots att hon vet svaret. Frågan är för orelaterad. Som att svaret kommer att användas mot henne.
Så här nojig är jag inte vanligtvis.
“I rollspel är det då du tar det som sker mot din karaktär personligt.” Nea fumlar smått på orden innan hon lägger till “Ibland tvärtom.”
“Perfekt sammanfattning!” säger Daniella på gränsen till överdrivet uppmuntrande. “Bleed är en vanlig tillfällig biverkan av MHex. Hjärnan kan i efterhand ha problem med att sålla verkliga minnen från de fiktiva. Ännu har vi inte funnit faktorn till den ytterst varierande tiden för minnesåterhämtning. Statistiken säger att standard är en kvart. Att döma av din förvirring tycks det ta längre tid för dig? Jag lovar att det går över. Du har väl vaknat från en dröm förut och trott att drömmen hänt på riktigt? Det är en lika ofarlig verklighetsförväxling! Se det som ytterligare en positiv anledning till varför det är bra att du är här och hjälper oss testa!”
Ytterligare. För Nea finns endast en anledning. Lönen. Hon behöver verkligen pengarna. Om hennes hjärna smälter sönder tack vare MHex, kan hon åtminstone trösta sig i att räkningarna blir betalda. Nea ryser vid det oroväckande tankespåret.
“Okej. . . Kan vi fortsätta?” säger hon.
Daniella trummar en våg med fingrarna mot skrivbordskanten. Hon verkar besviken.
Vill hon ha beröm för bleed-liknelsen?
“Visst. Vi börjar med första scenariot. För protokollet S1-Int-Fik-Fan-T1.” Daniella skriver medan hon pratar. ”Mellan dig och mig kallar vi den fantasydelen. En smula enklare än ScenarioEttIntroFiktivtFantasyTestEtt.”
“Mm,” instämmer Nea sammanbitet och fixerar blicken på sina händer.
Hon pressar tungan mot gommen. Det ska hjälpa vid stress och liknande. Det hjälper. Inte pressandet. Faktumet. Nea vet att hon läst det på riktigt. Att det är ett verkligt minne. Hon höjer händerna framför ansiktet och ser mellan fingrarna mot skärmen. Nea är i köket. Agnes, tårar, fingrar framför synfältet.
Nej.
Hon blinkar och videosamtalet, verkligheten, är tillbaka. Verkligheten får inte kila iväg. Nea sätter sig på händerna, just in case.
“Med dina egna ord, hur skulle du beskriva upplevelsen av fantasydelen?” säger Daniella i en uppläst ton och skrattar till. “Vems ord skulle det annars vara?”
“Ärligt? Alldeles för verkligt. Om inte Eidi fööör maaammmaaa hade jag kanske glömt bort att det var ett minnesspel.”
“MHexagon vill att vi kallar det minnesupplevelser eller minnesbehandling. Spel har en negativ klang när det är terapeutiska scenarion vi erbjuder.”
“Jag var, bokstavligt talat, en alv med pilbåge och slogs mot en padda på två ben.”
“En terapeutisk padda på två ben.” Daniella flinar. “Men vad var det som gör upplevelsen för verklig?”
“Alla intryck och känslor? Det fanns ingen artificiell efterklang i doft, smak, känsla och ljud. Vilket är mer än vad jag är van vid i liknande spel.”
“Upplevelser.” inflikar Daniella kvickt.
“Liknande upplevelser,” upprepar Nea likgiltigt och tänker efter. “Jag visste saker om världen utan att ha studerat en manual innan? Typ, vad fan en gröngrimp är? Fast framförallt är det alla gemensamma minnen som jag omöjligt kan ha haft tid att spel— upplevt genom innan.”
“Vad kul att du säger det! De två sakerna är nämligen relaterade. De MHex på marknaden just nu använder liknande metoder som våra konkurrenter. Exempelvis har hjälmen cocktails med luktämnen som introduceras framför näsan vid en passande scen. Effektivt, men användaren vet om att det luktar framför näsan istället för i själva upplevelsen. Artificiell efterklang som du så fint beskrev det. Den metoden gör det omöjligt att skapa anpassad spontanitet. Ett strandhotell i Sahara kommer lukta likadant som stranden i Piteå.” Daniellas röst ekar med oengagerad säljretorik och gör en gest – i den mån det går över ett videosamtal – mot stolen under Nea. “Det problemet har vi äntligen löst med senaste MHex! Istället för att introducera någonting nytt för användaren, övertygar vi hjärnan att den minns hur en strand i Piteå ska lukta. Ta ditt fall som exempel. Du tänkte på hur länge du rest genom skogen, så MHex skapade minnen som kan svara på det!”
De har ändrat i mina minnen?
Det tär i Neas mage av hur obekymrat Daniella pratar om det. Det är en sak att gissa. En annan att få det bekräftat. Människan är en samling av vad hon minns och om MHex då… Kan hon vara säker på att hon är den hon tror att hon är? Om det inte går att lita på minnet?
“Finns det… en gräns?” tvekar hon fram. “Att ni trycker in falska minnen i folks hjärnor . . . Det låter … eh, rätt obehagligt.”
Daniella skruvar på sig. Blicken flackar en aning. Hon har aldrig ställt sig frågan. Eller gör det varje dag.
“MHexagon följer samma regelverk som alla andra inom branschen,” säger hon avslutande och en snäv tystnad passerar innan hon återgår till att knappa på de lysande tangenterna. “Vi fortsätter. Vad tyckte du om systrarna? Eidi och Ilda?“
Ett lugn sköljer över Nea när hon hör sina systrars namn. Hon saknar dem.
“Fantastiska. Deras ‘banter’ var precis som om de fanns på riktigt. Vilket jag också trodde fram till andra scenariot började.”
Avslutet fortfarande om jag blundar förblir en tanke.
“Bidrog återblickscenen till upplevelsen?”
“Vad för något?”
“Återblicken i alvernas by? Med mamman och boken?”
“. . .”
Nea rynkar pannan. Det är för mycket som virvlar runt i huvudet. Att formulera ett begripligt svar tar längre tid än hon vill.
“Tills nu trodde jag att det var ett minne och inte en scen. Jag menar … Jag minns det som ett minne och inte som en scen? En flashback? Förstår du vad jag menar med vad jag menar?”
“Inte riktigt, men intressant ändå . . .” säger hon passivt och antecknar. “Formulerar om frågan. Bidrog det till upplevelsen att det gick att reflektera över gemensamma minnen med karaktärerna?”
Hon misstänker att Daniella söker efter ett specifikt svar. Men Nea tänker inte ge sig.
“Visst bidrar det till upplevelsen, men du, ni, måste väl … Släng ett sepiafilter över det eller nåt! Du fattar väl att det är sjukt att ni kan hoppa mellan scener utan att användaren fattar att det är en scen?”
Daniella slutar anteckna och ser rakt in i kameran. En varning i blicken. Lika hastigt återgår hon till att fokusera på skärmen.
“Det tolkar jag som ett ja,” säger hon bestämt.
Nea öppnar munnen för att protestera, men Daniella fortsätter.
“Utöver incidenten du nämnde tidigare, fanns det andra faktorer som tog dig ur upplevelsen?”
Neas bakhuvud kliar och hon hör sig själv förklara hur tystnaden före paddtrollets attack kändes för utdragen.
Samtidigt vandrar tankarna till A.
Mot hösten. Då hela gänget åker ner till Hälsingland, parkerar vid Vålsjö och vandrar upp till Järvsöklacken.
En tradition.
Halvvägs upp tar de en fikapausen en bit bort från stigen.
Framför den mossiga stenbumlingen.
Den A hävdar är ett troll förstenat av solen.
När A dör lovar de sprida hennes aska över stenen.
För då ska trollet vakna.
Är det ett riktigt minne?
Daniella skratt bryter genom tankegången.
“I själva verket ska det vara ljud där. Vet inte vad som hände, men MHex algoritm anpassade berättelsen efter tystnaden. Rätt imponerande.”
Nea nickar, mest för att få en sekund att hitta tillbaka till vad de pratar om.
“Så allt det där om en ögron?”
“Improviserad kod. Häftigt va?”
“Häftigt…” säger Nea knappt hörbart och harklar sig. “Kan jag få ett glas vatten?”
“Självklart. Gör så här mot taket.”
Daniella tittar in i kameran, formar ett C med handen och för den upp och ner i korta rörelser framför munnen. Nea härmar rörelsen. På väggen till höger slocknar en rad paneler och separerar. I den nya öppningen sitter ett handfat. Intill kranen står den där sortens retro plastmugg hon annars endast sett hos tandläkare. Med tanke på hur MHex-stolen påminner om en tandläkarstol, finner Nea det rätt passande. Hon sträcker sig efter bägaren, men tvekar halvvägs i rörelsen och ser frågade mot Daniella.
“Vad kostar det?”
”För att visa tacksamhet inför arbetet erbjuder MHexagon AB samtliga tillfälligt anställda gratis vatten,” svarar en uttråkad artificiell röst i en kupol ovanpå kranen.
Kupolen är inte större än en glaskula. Ändå höll rösten en snarlik bekväm ton och volym som den i väggen. Fast som sagt, uttråkad. Nea fyller plastmuggen, sveper det kalla vattnet, fyller på igen och flinar finurligt.
“Gratis vatten. Vilken grej.”
“Vilken grej,” instämmer Daniella flinandes och vänder snabbt blicken mot skärmen, som om hon inte får finna det underhållande. “Då är vi nog klara med fantasydelen och fortsätter till, ahem, S2-Int-Fik-Min-T1.”
Nea smuttar fundersamt på vattnet.
“Scenario två, intro, fiktivt, minne, test ett?”
“Korrekt, men för enkelhetens skull Minnesdelen.”
Nea tar en klunk som döljer hur hennes underläpp darrar bakom plastmuggen. Hon gör en gest åt Daniella att fortsätta prata.
Minnesdelen. Det kan betyda två saker. Båda ångestframkallande. Hon är säker på att de baserade scenen på ett verkligt minne. För i MHex version av rollspelskvällen finns uppenbara småfel. Vilket Nea anar är för att algoritmen inte kan tidsperioden. Det var också mycket grövre ungdomsångest i det verkliga minnet. Vilket hon helst inte återupplever.
Därför är hon säker.
Om inte… Minnesdelen kan ha skapat ett helt nytt minne som jag minns likt ett riktigt, fast det aldrig hänt och nu stannar det kvar utanför MHex för alltid och jag…
Det är för trångt att tänka på. Väggarna i rummet verkar krypa inåt.
Likt en gummisnodd mot handleden tvingar Nea koncentrationen till det Daniella säger. Det är inte första gången hon avvärjer sig själv.
“…och det är en del av testet att se hur deltagaren reagerar på att koppla ihop de två upplevelserna.” Daniella höjer ett frågande ögonbryn mot Nea. “Hur mår du? Behöver du en paus?”
“Lite stel bara. Fortsätt du. Vill få det överstökat.”
Daniella ser inte övertygad ut av svaret, men ifrågasätter det inte. Istället läser hon högt från skärmen.
“Identifiera specifika behov eller problem som du hoppas att MHex kan lösa för dig. NeaM-1342 svarade, att ni betalar mig räcker, okej, men antar det inte riktigt är vad ni letar efter för svar på dessa frågor, så okej, varför inte, detta är ju under sekretess, inom parentes stavas det så? okej, seriöst svar, när min mor fick cancer var det som att hela världen fortsatte och hon tog det också på det sättet, själv tyckte jag allt stanna och det påverkade hela mitt allt, vet inte riktigt om världen ens fortsatt efter det, så om MHex kan fixa så jag kan släppa tanken på att jag borde gjort mer när jag inte ens kunde, uhh, jag vet inte, stötta henne? punkt punkt punkt, livet är inte som i rollspelen där man kan dricka en dryck och ens arm växer tillbaka, livet är som stämningen efter, då du bråkar med spelledaren, inte över rollspelet, utan över att de, haha, overshare much, nu har jag tappat tråden, men det ser ut som jag skrivit mycket så wink wink.” Daniella dubbelblinkar med ena ögat vid de sista orden och låtsas torka svett från pannan.
Nea ångrar att hon lämnade frågan om vad MHex saknar blank. För stolen saknar en katapultknapp att trycka på vid situationer som dessa.
“Var det verkligen nödvändigt att läsa allt det där högt?”
Daniella rycker på axlarna.
“Inte för protokollets skull, men för din. Det svaret, med lite styrning från personal, är vad som matades in i MHex för att anpassa din upplevelse. Svaret vid följdfrågan blev lite kortare.”
“Nej.”
“Korrekt igen,” säger hon och höjer pekfingret. “Men det samtalet tar vi mot slutet. Först vill jag veta vad du tyckte om att gå från fantasydelen till minnesdelen?”
Nea inser att hon nervöst tuggar på toppen av plastmuggen och placerar den hastigt tillbaka på handfatet. Kupolen ovanpå kranen tolkar det som att hon druckit färdigt och handfatet backar in mot väggen. Hon betraktar det hela tills hexagonerna täckt luckan och allt som syns är väggen.
“Vet inte hur man förbereder sig på att återuppleva ett minne.” Nea tar inte blicken från väggen. ”Trots att detaljerna var fel, tog det lång tid innan jag förstod vad ni gjort.”
“Vad vi gjort?”
“Jag kände att någonting inte riktigt stämde. Ensam i köket kom jag ihåg det verkliga händelseförloppet. Vilket också gjorde att jag kom ihåg …“ Hon slår ut med armarna. “Den här situationen. Efter det kunde jag, rätta mig inte nu, spela med?”
Daniella nickar intresse medan fingrarna antecknar frenetiskt.
“Fortsätt.”
“Fantasydelen kopplade jag aldrig som att det var MHex tills efteråt. Nu efteråt alltså. I minnesdelen var den delen endast ett rollspel med penna och papper. Trots att jag visste att jag var i MHex.”
“Vad var det för detaljer som inte stämde?”
“Flera saker. Det flög leveransdrönare utanför fönstret. Sånt var olagligt på den tiden. Engelskläraren Danne? Never heard of. Vid det laget hade jag redan börjat spela med. Så det bekräftade att jag inte var tokig. Det var som att ha manuset till en dålig upplevelse och få skriva om det.”
Daniellas skrivande stannar upp. Fingrarna hänger i luften, strax ovanför tangenterna.
“Det låter som en hjälpsam upplevelse,” säger hon varsamt.
“En kortvarig tillflykt, …” säger Nea och deras ögon möts.
Nea undrar om hon ska nämna huvudvärken. Förmodligen är det riskabelt med för mycket kritik. Dessutom vet hon inte på vems sida Daniella står. Tidigare var hon kvick med att försvara företaget. Men nyss lät det som att Daniella bryr sig.
“Hör jag ett men?”
“Men varje gång jag tänkte på verkligheten fick jag ont i huvudet. Migrän typ. Och om jag tänkte att det antagligen är för att jag tänker på verkligheten, då bortförklarade mitt minne det! Med att jag alltid haft problem med spänningshuvudvärk! Ni menar väl aldrig?!” nästan snäser Nea och skakar resignerat på huvudet. “Jag misstänker att ni avsiktligt programmerat MHex för att ge en huvudvärk om man tänker på verkligheten. För att förhindra deltagare från att minnas den. Hänger du med? Knappt att jag själv gör det.”
Daniella gnider tummen och pekfingret längs hakan och ser åtminstone ut att fundera på saken. Verkar argumentera med sig själv.
“Jag betvivlar inte din upplevelse, . . .” säger hon stelt med en ursäktande knorr i rösten. “Det låter som du upplevt en ny bugg? Eller ett personligt problem. I alla fall ingenting som rapporterats under tidigare tester.”
“Företagets-shill it is.”
“Va?”
“Inget. Såatte, du menar det är mig det är fel på?”
Daniella ryggar förvånat tillbaka.
“Va? Nej, varför tror du, oj, nej, absolut inte, inte alls.”
“En ny bugg, eller ett personligt problem.” härmar Nea med spänd haka. “Tror inte världen hunnit definiera om vad ordet personligt betyder under min tid i MHex.”
Fast… Vad är ens personligt om en maskin kan läsa och skriva om mina tankar?
“Dåligt ordval av mig,” säger Daniella som sjunker mer och mer ner bakom skrivbordet.
Ingen ursäkt, men Nea kan åtminstone se att hon tycks skämmas. Hon vill tycka synd om Daniella men misstron hugger tag.
Påminner det inte om hur Agnes använde sin gipsade fot för sympati? Manipuleras. Nej, hon gör sitt jobb och allt hon gör bevakas.
Hon behöver en distraktion. Det brukar räcka med en skavank att fastna för. En buktning i målarfärgen ovanför sängen. En lös tråd på sätet i bussen. En regndroppe mot fönstret. Men detta rum är för litet. Taköppningen som hissade ner skärmen för mörk. Väggpanelerna för fläckfria.
Nea är den enda skavanken i det felfria rummet. Den enda distraktionen är att fortsätta.
“Kan vi inte flytta intervjun till ett större rum? Förslagsvis med fika?” Nea gnuggar händerna mot låren och ler bedjande. “Kommer få en blodpropp av allt stillasittande.”
Daniella pressar sig upp till sittande läge och drar in stolen mot bordskanten tills det inte finns rum för annat än att sitta rakryggad. Hennes kurviga leende ser visset ut.
“Tackar sällan nej till fika. Tyvärr sköter vi allt på distans nu för tiden. Om du har bråttom kan jag— Vänta lite.”
Hon avbryter sig själv och kupar handen intill höger öra. Det ser ut som att hon svarar på ett telefonsamtal, men Nea ser ingen telesnäcka i örat. Och inget ‘Var vänlig vänta’-filter tar över skärmen.
“Varför ringer du mig? . . . mhm… Ring endast arbets-ID när det är något viktigt. Jag är mitt i en intervju. . . . Okej okej! Lugna ner dig lite. Ställ den, så länge det har med jobbet att göra? Ja… Mm, det låter korrekt. Vid oplanerade muntliga intervjuer har deltagare alltid rätten att hoppa över frågor Om vi blir tillfrågade.” Daniella betonar slutet och sneglar menande in i kameran. “Oftast läser de inte kontrakten särskilt noggrant. Ja, bättre du undviker att nämna, men nu måste— Okej, hej hej!”
Det är svårt för Nea att inte flina medan Daniella låtsas ta telesnäckan ur örat, stoppar ner den i en ficka och sträcker sig över skrivbordet mot någonting intill kameran. Nea gissar att det inte är första gången Daniella förmedlat sånt hon inte får säga på det där sättet, och att systemet som flaggar anställdas avvikelser garanterat inte hör skillnaden på ett vanligt telefonsamtal och ett på låtsas.
“Du försvann. Vad hände?” säger Nea, löjligt självmedveten över tonläget.
“Fick ett telefonsamtal.”
Daniella blinkar med ena ögat.
“Ah,” nickar Nea eftertänksamt och låter ett par stela sekunder passera innan hon själv stelnar som om hon minns något viktigt. “Du? Kan vi ta det-tar-vi-senare frågan nu? Jag har en tid att passa.”
Daniellas ögon reflekterar ett hastigt scrollande genom frågorna på skärmen parallellt med att hon mumlar ord som antagligen är medhåll. Även om Nea anar ett ‘varför väntade du inte tills det låter mera naturligt istället för direkt efter samtalet din idiot’.
“Ah, där!” säger hon samtidigt som hon lyfter fingret från skärmen. “Du svara nej på följdfrågan om MHex hjälpt dig med dina behov. Kan du utveckla varför?”
“För att det stämmer.” Nea kliar sig bakom örat. “Och för att jag kan ha råkat avsluta lite för tidigt…”
“Du använde ditt kodord av misstag?”
På det kraftlösa sättet hon ställer frågan, låter det som att det hänt förut.
“Jag tycker att jag följde rekommendationerna?” säger Nea och försöker se bekymmersfri ut. “Valde ett unikt ord som jag i vanliga fall inte använder.”
“Eller en fras,” säger Daniella uppgivet, virar den lila hårslingan kring pekfingret och släpper den med ett flin. “Folk säger aldrig en hel fras av misstag. Bortsett från då jag dejtar.”
“Jaja. Jag tänkte att enda gången jag faktiskt säger mitt kodord är typ då jag nej tack, jag dricker inte apelsinjuice—”.
© 2024 Tomb Svalborg